Direktlänk till inlägg 15 september 2012
Ett år och tio dagar
Ett år och tio dagar sen jag fick ett av de värsta samtalen i hela mitt liv och fick veta att du skulle lämna oss. Ett år och tio dagar sen en del av mig krossades och lämnade ett stort hål efter dig.
Djurläkarna sa att du blev bättre, dina värden gick upp och du hade inte varit så pigg som då på flera år. Bara dagarna innan hade du sprungit runt och lekt, du var glad och jag trodde att du skulle klara dig.
Men du har varit med om mycket också, både bra och dåligt.
Det bästa du visste var att åka bil, så de där 15 timmarna till Norge måste ju ha varit de bästa i ditt liv, Några rundor till veterinären blev det såklart då och då och lika envis var du varenda gång, du skulle fan inte somna när de skulle rensa tänderna på dig och fick sådana doser att de tillslut inte vågade ge dig mer och gav upp. När vi kom hem sov du resten av dagen istället
Du hatade att bada och tyckte om att torka dig i min säng när du väl kommit ur badkaret. Du var ett riktigt busfrö
Du kunde vara riktigt jobbig ibland, du skällde på alla och när tikarna löpte satt du och ylade i fönstret och du var lite tokig och den mest kräsna hund jag stött på när det gäller tuggben men du var den bästa hund man kunnat ha
Du var alltid lika glad när man kom hem och man fick alltid en massa blöta vovvepussar, du var otroligt gosig och kelsjuk och om du fick välja så skulle man sitta i flera timmar och klappa och klia dig. Du sov bredvid mig på morgonen när min dörr var öppen och när du väl bredde ut dig tog du nästan upp hela sängen och du snarkade som trettio arméer. Ibland fick man putta lite på dig för att du skulle sluta så att vi andra kunde få sova någongång och när du drömde sparkades du altid och gnydde och skällde svagt i sömnen.
När du började bli dålig sista gången blev jag rädd. Rädd för att förlora dig. Rädd för att aldrig få känna din blöta nos mot min kind, få klappa din mjuka päls och bara få gosa.
Så när jag kommit till veterinären efter att du fått ett anfall den eftermiddagen låg jag med dig i skuffen på bilen. Du kunde inte stå upp och du kände knappt igen mig i början men jag lade mig bredvid dig och bara pratade. Pratade om allt och ingenting medan tårarna strömmade nerför kinderna ooch jag fick en sista puss på kinden innan det var dags för dig att lämna oss.
Två dagar innan hoppade du upp till mig och lade dig på mig mage och ville gosa, Jag var på dåligt humör och skickade ner dig på golvet och jag ångrar så att jag gjorde det. Du ska veta att jag aldrig menade något illa och att du alltid kommer att vara den finaste hunden som någonsin levat
Tack ni som stog ut med mitt lite jobbiga inlägg men jag tycker att Zack är värd det