Direktlänk till inlägg 3 september 2013
Har nyss kommit hem från från Duvan där jag och mamma provat kläder i två timmar.
Vi ska manikänga för dem på lördag inför lite folk.
Jag borde vara mycket mer exalterad men det är jag inte... Ser inte fram emot någonting längre... Känner mig bara tom på ett sätt...
En del av mig vill bara sätta sig i ett hörn och gråta, en annan del vill inte vakna upp imorgon och en tredje del vill bara ruska om de andra två och skrika åt dem att skärpa till sig.
Men att ständigt bli påmind om hur det ser ut, hur skolan ställs på kant och gång på gång spilla någon tår över hur ensam man känner sig.
Även fastän man borde vara van vid det här laget så gör det lika ont varenda gång...
Ingen vill känna sig oönskad..