Direktlänk till inlägg 4 november 2013
VARNING FÖR ÄCKLIG BILD I DETTA INLÄGG.
Min piercing hade börjat krypa ut.. Vilket innebär att min kropp stöter ifrån den och bokstavligen pressar ut den från min navel..
Det började som lite rödflammigt mellan kulan och stenen och det utvecklades till en varblåsa som sedan skulle leda till att huden sprack upp.
Så nu har jag tagit bort den och det känns så fel utan den.
Vill nästan gråta någon tår men det känns så dumt att spilla tårar på en piercing.
Men jag älskade vekligen den och dumt nog som det låter så kände jag mig vackrare med den...
Vill inte berätta för mamma och pappa.. kommer bara att få det där nedvärderande: Vad var det jag sa? Och: Jag visste att detta skulle hända, du skulle ha lyssnat på mig.
Men nu har jag ju fått det bekräftat att jag inte kan ha metall i kroppen över huvudtaget.
Såhär såg det ut innan huden började att spricka upp.